Nu är året 1992 och jag bor på Klippstigen i Lycksele. Jag är gift och har fått 2 barn till, Patrik och Lars. Vi åkte till Stora Holmträsk och köpte honom för 500 kronor om jag inte minns fel. Han var en blandning mellan bordercollie och vit älghund. Jag minns vad som hände första gången vi lämnade honom ensam hemma. När vi kom hem hade han tagit blommorna från fönsterbrädan och skakat dem lite här och där. Mest i våran säng. Rivit ur papperskorgen hade han också gjort. Men så gör man när man är valp och är ensam hemma och har tråkigt.
Snobben blev en stor hund 65 cm i mankhöjd. Han var läraktig och lydig.
Han skällde aldrig utom den gången när det var någon i trapphuset som var full. Det tyckte han inte om. Snobben och Uy var väldigt goda vänner men hon var ju tjej.

Min man och jag gick skilda vägar och Snobben följde med honom.
Han tog bort honom senare.

Snobben som valp. Tagit den 17/12 1992

En hund jag hade en kort period i mitt brokiga liv. Jag kommer inte ihåg vilka raser det var i henne. Jag tror att en iallafall var gråhund men det var fler.

 Hon flyttade sen med sin husse. Men tyvärr blev hon överkörd den 12/2 1998.
Hon låg i en frysbox tills den 1 juni och då var jag med när hon blev nergrävd.
Jag tror att jag minns på ett ungefär var någonstans.

Jag har inget foto. Jag vet vem som har men jag vill inte fråga.

En hund jag köpte för 2500 kronor år 2002. Han var en blandras mellan bordercollie och labrador om jag inte minns fel, kanske eventuellt en ras till, minns inte vilken.
Jag hade Boy samtidigt med honom. Det funkade bra till att börja med men sen blev det jobbigt för Boy. Han låg mest under sängen.  Det blev jobbigt för mig också så när Tim var ca 9 månader fick han flytta. Han flyttade till ett par som bodde i Lövånger. Fick träffa honom en gång senare. Nu vet jag inte var han finns.

Tim den 11/6 2002

OFTA HÖR MAN SÄGAS att blandraser skulle vara friskare än renrasiga hundar. Myt eller sanning?
Påståendet gäller bara i första generationen. Fortsätter man aveln och parar blandraser med varandra kan effekten bli den motsatta. Hundarna blir i stället sjukare.
- Med ett fint ord kallar man effekten heterosis. Risken att två helt olika individer ska ha samma dåliga gener minskar och en sådan parning ger ofta, men inte alltid, en friskare avkomma.
De rena raserna bär på många gemensamma gener. Det är det som gör dem lika. Men det är inte alltid bara bra saker som följer med de gener som man vill åt i aveln. Det kan finnas defekter och sjukdomar kopplade till generna för åtråvärda egenskaper.
Bra och dåliga gener hänger ihop. På föräldradjuren märks ingenting, de är friska, men när deras genuppsättningar möts slår defekterna igenom hos valparna. Arvgången kan vara komplicerad och sträcka sig generationer bakåt och det är skälet till att vissa rasbundna sjukdomar är svåra att komma tillrätta med. 

NEJ, så är det inte. Dels vet man inte vad man får, parningarna är lite av ett lotteri, dels är blandraser sämre avelsdjur.
I första generationen är blandraserna friskare, men fortsätter man att avla på dem är risken att avkomman blir sjukare än renrasiga hundar. I blandrasen har ju gener från flera raser samlats, både de goda och de dåliga.
Exempel på detta finns hos flera av de populära blandraserna, där man avlar vidare i flera led.